Köpenhamn

Fötterna vet var de ska gå utan att huvudet är med. Gatorna är välkända, liksom morgonens grådis. Jag är tillbaka i Köpenhamn för några veckors arbete och är liksom borta men hemma då jag tidigare har bott i den här staden i över tio år. Och nu faller våren över oss i nyutlaget grönt till staden  storknar av forårsfornemmelser.

Pia Kærsgård håller tal i TV med ett litet guldkors dinglande om halsen och basunerar åsikter som knappast ligger kristendomen nära till hands. På facebook sprids organistaionen Borgare for et anstændigt Danmark. Nymoral, stagnerade synvinklar och uppenbara hets mot folkgrupp trängs glatt om spaltplats i medierna. Kanske är det ett bakslag på ett samhälle som har varit präglat av vidsynthet.

Efter år av gräddtoppad konsumtion börjar priserna nu sjunka och det skramlar tomt i privatpersonernas bankkonton. Krisen är Danmarks räddning säger en man bredvid mig på en bar på Vesterbro. Nu blir vi tvungna att mäta värden i våra liv i annat än bredskärmar och designerkök. 

På den kreativ trendiga baren i det gamla slakteriområdet kostar en välgjord drink strax över en dansk hundralapp. När jag var här senast för ett år sedan låg det ett par tre små plastpåsar med rester av vitt pulver i på dansgolvet. Det gör det inte längre, om det beror på ekonomi eller att publiken börjar förändras ska jag inte ha sagt.

Annars är det mesta som jag minns det. Papporna är ute med barnvagnarna om söndags förmiddagarna och får beundrande blickar av kvinnor i alla åldrar, cyklarna far hit och dit, restaurangerna fylls och töms, s-tågen skramlar i strålform runt staden.